Det började redan i november när en liten Turkduva kom på besök och bestämde sig för att häcka där mitt i vintern. Nu bor vi långt söderut och vintern var mild men visst var vi lite oroliga för henne och hennes ungar ett tag, men det klarade hon galant. På bilden är båda ungarna nästan flygfärdiga, och bara någon vecka senare flög de iväg. Dock kommer hela familjen på besök ganska ofta - jag tror mig i alla fall känna igen dem och faktiskt också kunna skilja mellan dem. Men så hade vi ju också lite tid att titta noga på dem.
Nyckeln till mer fågelliv var maten. Vi började mata fåglarna ganska sent jämfört med våra grannar, inte förrän efter jul, men så fortsatte vi också mycket längre än grannarna och det gillade fåglarna. I mars och tidiga april hade vi så många fåglar att den konstanta fågelsången fick en att tro att vi hade burfåglar i massor. Mest var det pilfinkar och några blåmesar men sen en dag fick bi besök av den här skönheten:
En större hackspett slog vi upp på nätet att det rörde sig om, och frånvaron av en röd fläck på nacken berättar att det är en hona det rör sig om. Hon har nu kommit massor av gånger under våren, fast nu i maj är maten slut och hon har förmodligen bättre födokällor så här års.En sak jag lärt mig av detta, sluta inte mata fåglarna i februari när affärerna slutar sälja fågelmat. Mars och april är minst lika viktiga, och ger betydlig fler besök än på vintern. Tydlig skillnad blev det också när vi nu gick in i maj, från en dag till en annan så hittade fåglarna andra födokällor och trängseln vid fågelmataren blev betydligt mindre. Nu är maten slut för den här säsongen, men jag ser redan fram emot nästa. Då tror jag ytterligare en fågelmatare får ta plats i rönnen, så att fåglarna inte behöver trängas så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar